Min vän som aldrig kommer tillbaka - Må alla få hjälp
Det går inte en dag utan att jag tänker på dig!
Den dagen jag fick reda på att du lämnat livet rasade mig värld samman
Du visade inga tecken på att du var på väg, på väg att lämna oss..
Endast 3 dagar innan du försvann skrev vi med varandra på facebook.
5 dagar senare fick jag reda på att du var avliden. Mina tårar rann, eller rann,
det är fel ord, dem forsade. Du gav upp hoppet, men vet du vem som gav upp hoppet först?
Jo sjukvården gav upp hoppet om dig. Du bönade och bad om att bli inlagd men blev nekad!
Dem kallade dig "kroniker" och att du endast sökte uppmärksamhet.
Söker man uppmärksamhet efter dem allvarliga självmordförsöken du gjorde innan du tog sista klivet?
Jag dömmer inte sjukvården för deras svek, lägger inte ansvaret på någon.
Men du försökte få hjälp! Men ingen fanns där, ingen ville lyssna eller höra vad du bar på.
Du hade många vänner som brydde sig om dig, men du öppnade dig sällan.
Jag tror du var rädd för att folk skulle dömma dig, du skämdes över ditt mående.
Men vet du? Att må dåligt är mänskligt. Det du bar på, dem få sakerna jag vet. Dem vågade
du aldrig berätta för någon annan. Och min mun är föralltid stängd för dem hemligheterna du
berättade för mig med tillit.
Minnena jag har med dig bevarar jag djupt inne i hjärtat.
Och kommer aldrig glömma. Allt vårt onödiga prat och allt allvarligt snack.
Jag gav aldrig upp hoppet om dig...
Nu är det snart ett år utan dig här...
Må du ha det bra, må du sitta på dem gröna ängarna med solen
lysande och måla som du älskade
