Det är minnen nu

Saknar det LIV jag en gång hade innan jag insjuknade.
Gick i skola, hade 2 jobb samtidigt som jag tog mycket ansvar för mina systar trots att
jag bodde hos fosterfamilj. 
På något sätt förstår jag inte hur jag orkade när nu en bra dag är när jag orkar gå ut på en kort promenad.
Jag trodde då, och vill tro att jag var stålkvinnan. Men det var det som nästan blev min död, jag slet ut mig
totalt. Utåt verkade allt vara okej men jag grät mycket. Min fostermamma visste hur jag hade det.
Hon visste mina problem med maten, hur jag spydde och skadade mig. Hon såg även på mig
hur jag sakta gick sönder. Men för dem som inte levde med mig nära inpå såg en glad Natalie.
Jag hade enorma problem med mina föräldrar som var frånvarande och hade inte socialen
satt mig hos fosterfamilj hade jag blivit gatubarn mer än dem 2 månader som var.
 
 
Jag älskade att jobba och gå i skolan. Men min kropp sade stopp.
Den ville inte mer till slut. 
Idag sitter jag här och allt är endast minnen, allt jag hade.
Önskar jag gjort andra val. 
Stressen jag hade i kroppen utlöste mina sjukdomar som legat i kroppen sedan barndomen.
Nu jobbar jag på att bli frisk igen. 
Accepterad.
Älskad för den jag är och inte var.
Kanske aldrig mer blir den Natalie jag en gång var, men jag har samma insida, minnen,drömmar.
Försöker bygga upp mig igen....
 
 
 
 
 

Kontrollen över annat

Mina dagar går ut på att spela the sims, om man säger då.
Något vettigare har jag inte att göra. Jag går all in för sims, låter dem leva så som jag vill
ha det, och att styra någons liv när jag inte kan kontrollera mitt eget.
Även fast jag mår mycket bättre så är det jobbigt ibland allt hinner ikapp.
I sommar tar min lillasyster studenten och jag får ingen permis så får inte se det.
Ett tungt besked som verkligen mig gå åt skogen. 
Det känns som jag och läkaren inte vill samma saker. Hen vill att jag nästan blir medecin fri medans jag
går åt andra hållet. Vill ha tryggheten i mitt liv, mediciner. Det blir nästan ett dagligt letande.
Jag har noll kontroll, som jag skrev om sims så är även maten med i detta.
Det blir som ett tvång att jag måste ha gått ned ett visst antal hekto mellan vägningarna.
Värre är det med mitt prolaktin som ligger på över 2000 och det skall egentligen ligga på under 400.
Får medicin mot detta, som sagt så tror kroppen att jag är mer än höggravid så jag blir svullen
och får nojja på vissa saker. Just nu är det sura gröna äpplen som gäller. Sockerbehovet är helt 
borta.
Men här sitter jag och kämpar vidare fast att jag mest vill ge upp......