Nu har vi flyttat till nybygget

Idag var det dagen vi flyttade...
Allt gick jätte bra och alla patienter gick i samlad trupp till nya byggnaden. 
Tog en bra stund att packa upp flyttkartongerna och fixa allt, och med tvång att man måste
göra samma sak två gånger tog det extra lång tid. Blev väldigt besvärad av detta.
Men med dörren till rummet stäng fick jag fixa detta ifred.
 
Rummen är jätte fina och går i mossgrönt, tro det eller ej men min favorit färg.
Fick bästa utsikten också. Äntligen slipper jag se ett bygge två meter utanför fönstret 
som jag gjort alldeles för länge nu.. Och det jag såg var byggnaden vi är i nu.
Finns som en soffa i fönstret så man kan sitta där och titta ut, och fin tv och toalett.. 
Känns som ett väldigt bra byte.
Är även nöjd med med valet av patienter i min korridor.
Där finns tre korridorer och en kanske blir klass 2 vilket betyder ett steg högre i säkerhetstypen.
Jag tillhör klass tre och det är den lägsta. Alltså friaste avdelningen. 
På Säter var jag på klass 1 och det är högsta, tro mig, ni hade inte orkat en enda dag. Usch!
Men när jag kom till Vadstena så hamnade jag direkt på klass 3 eftersom jag satt så länge på
klass 1 på Säter. 
 
Har ingen bild på rummet men såhär ser det ut när man söker på internet :
 
Ni ser lite av soffan i fönstret?
Till vänster är där en toalett och det som inte syns är gadrob som är stor och ligger på högersidan
bredvid den blåa bänken. Men som sagt är det grönt. I soffan,bänken,gardiner,stol med mera.
 
Och att ha en 90 säng! Tack till herren där uppe!!!!!
 
 

Oro - ångest - bråk - framsteg

Igår var det en skit dag!
Uppretad och arg på en annan patient så slog jag sönder stolen på rummet och det
slutade med isolering. Men som tur är så har jag världens bästa läkare
som släppe ut mig efter cirka 30 minuter. Han vet att jag endast mår sämre av att vara 
isolerad! Gick in på mitt rum och grät i min ensamhet! Allt jag ville ha var en kram med orden.
- Det löser sig! Och läkaren gav mig två kramar med dem orden!
Han sade även att jag dissocierade mycket. Vilket jag tror på för jag minns 
inte så mycket av allt som hände... Jag fans här på jorden men jag var inte kontaktbar
och pratade om hel konstiga saker.
 
((Kommer skriva ett inlägg om dissocierade sen))
 
Tidig natt gick jag in på toaletten och satte mig i duschen med kläder i iskallt vatten.
Och det hjälpte. Men personalen gilla inte det! Iskall och blöt kom en personal med 
handukar och torra kläder och sedan kolla jag facebook lite sen somnade jag! 
Nästa gång blir det inte lika kallt vatten, men tro det eller ej, men det hjälpe enormt mycket.
 
Och idag mår jag mycket bättre trots att jag är nere och deppig. Men det kunde varit värre 
och med den insikten har jag blivit bättre på att tänka positivt!
Förr var det.
- Det kan inte bli värre!!!!!
Men hela min värld har blivit bättre nu!! Jag kan se något bra i allt ont.
 
 

Tankar inför flytten till nybygget och ny klinik

Flytten till nybygget närmar sig. Nästan alla på avdelningen är ivringa men jag, ja
jag sitter och tänker.
- åter igen en flytt.
En ny miljö, en ny säng att vänja sig med, ett helt nytt rum.
Jag lämnar det rummet som varit min trygget sedan jag kom hit till Vadstena. Vilket är
ett bra tag sedan. Minnen från barndomen kommer tillbaka, flytt flytt flytt. Tvingas lämna det
stället man kände sig trygg i. Men jag hoppas att detta kommer gå bra. Fördelen är att i nya bygget
är det egen dusch och toalett. Otroligt lugn känsla att slippa komma in på en toalett där
det stinker skit och någon har pissat på ringen. Det sista man vill möta en tidig morgon när man går upp.
 
Men det är så himla stressande med att packa och hålla på. Vad skall jag kasta?
Vad skall jag slänga? För er som inte vet så har jag något soim heter samlarsjukan jag kan 
helt enkelt bryta ihop av att kasta allt hår som samlats på hårborsten. Därör
har jag personal som kastar saker åt mig. En speciell, h*n kommer in till mig och kastar vad hon vill.
Sedan slänger hon det någonstans där jag inte vet var så jag inte kan plocka upp det.
Och detta ingår i min OCD ((Tvångstankar)). Därför mycket känslor. 
Men nu kör jag järnet och kämpar på till det bästa!