Att lämna det enda man har - Att försöka bygga upp på nytt

En gång i tiden fanns det en tjej som hette Natalie..
Hon hade få vänner men dem var riktiga och fanns där alltid för henne.
Natalie hade det jobbigt i skolan men hennes vänner stöttade henne genom hela högstatiet.
Hennes barndom var trasslig men det hindrade aldrig hennes vänner för att finnas där.
Hon kunde komma springandes mitt i natten och krypa ned i sängen men en av sina
bästa vänner.
När hon var 17 år hamnade hon hos en fosterfamilj, läste upp sina betyg och började sedan på
omvårdnadsprogramet med inriktning på psykiati och hjälpmedel... Men sen bröt hon samman..
Och detta är jag !
 
När min sjukdom bröt ut förändrades jag mycket och svek mina få vänner.
Jag åkte direkt från psyk i Malmö till psyk i Norrklöping, utan att säga ett ord....
Jag försvann som luft.. Dem hade frågan, 
- Lever hon?
- Vart är hon?
- Jag är orolig
- Snälla hoppas hon ringer.....
 
Men jag hamnade i en psykos och blev som en annan människa.. Jag fungerade inte längre.
Jag hörde inte av mig till mina vänner för jag ville inte att dem skulle få höra en helt annan
människa.. Vilket jag ångrar. OM jag fick berätta för dem att jag var i en psykos, att jag inte
kunde prata i telefon skulle jag nog haft kvar mina vänner...
Idag har jag inte kontakt med någon av dem, vilket gör ont.. Fruktansvärt ont...
Nu när jag är tillbaka till att vara vanliga Natalie. Men utan dem...
 
Jag har vänner nu också, men inget kan ersätta dem gamla...
Jag har flera goda vänner i Östergötland som bryr sig om mig... Som hälsar på mig..
Men ingen tar platsen ifrån dessa 3 jag misste.....
 
Jag är samma Natalie, samma hjärta...Samma lungor....Samma sätt att tala och skratta..
Men bäst av allt, jag är en människa igen. Jag fungerar normalt.....
 
Men jag förlåter aldrig mig själv för att jag lämnade mina fina bakom mig..... 
 
 
 

Så liten, men så förstörd (( Mina tankar/erfarenheter med socialen))

Idag har det varit en jobbig dag, haft masken på mig att allt är ok.
Känner att det är bäst så, ingen som skulle förstå ändå.. Tankarna har varit mycket om hur jag skall klara mig när jag kommer ut härifrån.. Kommer jag någonsin få ett fungerande liv igen? Mitt liv togs ifrån mig redan som liten. I förrgår ((eller om der var igår)) kom jag och en personal in i en livlig disskution om socialen.
Vi hade delade åsikter kring om hur socialen bemöter barn från skilsmässor och andra jobba situationer. 
Jag förklarade hur socialen svikit mig, både från Vellinge, Malmö, Svedala och Norrköping, kanske även Trelleborg?.. Hur hårt jag kan stämma dem.  Och hur fruktansvärt illa dem skulle må om dem visste vad som hände med mitt liv.
Redan på dagis sökte jag hjälp, en 4 åring som får vara vuxen.
En 4 åring som inte visste vad hon gjort för fel för att få förtjäna detta.
En 4 åring som redan upplevt det jobbigaste som kan hända ett barn.
En 4 åring som hade tankar kring döden.
 
Fick jag någon hjälp? Nej....
Vi flydde....
Kunde lika bra hålla tyst istället för att försöka få någon som kunde rädda mig...
Förstår ni? 4 år, 4 slitna år...
 
Nästa gång jag sökte hjälp var jag 9 år, jag gick i 3:an. Minns det så väl.. Skolsköterskan tog min hand och sade:
- Natalie berätta för mig så jag kan hjälpa dig.
Jag förklarade, hon ringde socialen och jag trodde verkligen att jag skulle få hjälp. Men allt blev värre än någonsin. Där och då tappade jag hoppet för människor.  Det tog dem 17 år ((?????)) att reagera. Jag var 1 år från myndig när dem fick upp sina ögon, och vet ni? Då var skadan redan skedd.. Jag var så himla trasig. Under 17 år hade jag kontakt med socialen. Mina journaler och utredningar därifrån är flera hundra sidor. 
På min 18 årsdag tog jag ut kopior på allt.. Läste 100 sidor innan jag trodde att jag var med i en riktig skräckfilm. Skulle mitt liv vara en film hade det varit 15 års gräns, MINST!!
 
Idag sitter jag här, trasig och ärrad för livet. Minnen som blir till drömmar, vaknar upp kallsvettig och skriker.
ÄMen mina ärr visar att jag är starkare än det som försökte döda mig.
Jag har fler ärr än vänner, och vet ni? Jag är okej med det!!
 
Har jag rätt att ha kvar mina åsikter om socialen?
 
 
(( 8 år, Så ung och så förstörd )) 
 
 
 
 
 
 

Välkommen till den nya bloggen

Hej på er!
Som ni redan förstått har jag bytat blogg adress. Känner att jag inte kan stå för vad jag skrivit i min förra blogg.
Har skrivit så konstiga och underliga inlägg att det skrämmer mig.
Jag är inte samma person som jag var för 2 år sedan. Jag har mognat enormt mycket.
Det var allt för mig, nu hoppas jag att jag kommer trivas på denna sidan..