Att lämna det enda man har - Att försöka bygga upp på nytt

En gång i tiden fanns det en tjej som hette Natalie..
Hon hade få vänner men dem var riktiga och fanns där alltid för henne.
Natalie hade det jobbigt i skolan men hennes vänner stöttade henne genom hela högstatiet.
Hennes barndom var trasslig men det hindrade aldrig hennes vänner för att finnas där.
Hon kunde komma springandes mitt i natten och krypa ned i sängen men en av sina
bästa vänner.
När hon var 17 år hamnade hon hos en fosterfamilj, läste upp sina betyg och började sedan på
omvårdnadsprogramet med inriktning på psykiati och hjälpmedel... Men sen bröt hon samman..
Och detta är jag !
 
När min sjukdom bröt ut förändrades jag mycket och svek mina få vänner.
Jag åkte direkt från psyk i Malmö till psyk i Norrklöping, utan att säga ett ord....
Jag försvann som luft.. Dem hade frågan, 
- Lever hon?
- Vart är hon?
- Jag är orolig
- Snälla hoppas hon ringer.....
 
Men jag hamnade i en psykos och blev som en annan människa.. Jag fungerade inte längre.
Jag hörde inte av mig till mina vänner för jag ville inte att dem skulle få höra en helt annan
människa.. Vilket jag ångrar. OM jag fick berätta för dem att jag var i en psykos, att jag inte
kunde prata i telefon skulle jag nog haft kvar mina vänner...
Idag har jag inte kontakt med någon av dem, vilket gör ont.. Fruktansvärt ont...
Nu när jag är tillbaka till att vara vanliga Natalie. Men utan dem...
 
Jag har vänner nu också, men inget kan ersätta dem gamla...
Jag har flera goda vänner i Östergötland som bryr sig om mig... Som hälsar på mig..
Men ingen tar platsen ifrån dessa 3 jag misste.....
 
Jag är samma Natalie, samma hjärta...Samma lungor....Samma sätt att tala och skratta..
Men bäst av allt, jag är en människa igen. Jag fungerar normalt.....
 
Men jag förlåter aldrig mig själv för att jag lämnade mina fina bakom mig..... 
 
 
 

Om

Min profilbild