" Jag var tvungen att begå ett brott för att få hjälp "

Allt började en kall februari natt.
En bebis kom till världen, det var jag.
Min utvecklingskurva var normal tills jag var drygt 4 år. Mamma och pappa tog kontakt med BUP!
Jag fick leka i en sandlåda några gånger, sedan kom beskedet "Hon är frisk".
Jag minns min första tanke på döden, det var när min morfar dog, jag var då 5 år.
Mamma sade att han var i himlen, men jag köpte inte det. Jag kunde ju inte se honom?
I samma veva kopplas socialen in och alla kom överrens om att jag skulle börja på kyrkansbarntimme.
Där fick jag beskedet, min morfar var inte i himlen, han var DÖD jag skulle aldrig någonsin få se honom igen.
Eller jo, när jag dog.
Där började jag fundera på hur man kunde dö. Pratade ofta med det. Men läkaren sade det var normalt.
För att tillägga så skadade jag mig redan på dagis, slog mig själv gul och blå och brukade skämta 
om att jag var ett blåbär. Minnena är så tydliga! Men tydligen var detta normalt?
 
Hela skolgången är jobbig, jag kan inte koncentera mig på något alls..
Psykolog och kurator kopplas in, dem råder min mamma att köpa fisk-kapllas till mig för att öka
min koncentration. Men hjälpte det? Nej!
Åren går och jag fyller 9 år. Jag kände hela tiden att jag inte var som alla andra. Jag var inte det barnet 
som gillade att leka. Jag satt hellre ensam och skrev sorgliga citat i mitt rosa block.
Lärarna reagerar och kopplar återigen in kuratorn och jag går dit. Hon skriver en remiss till psykologen.
Då när jag är 9 år gör jag min första utredning, beskedet kom. Återigen var jag frisk.......
 
Nu är jag tolv år. Jag skär mig dagligen och har kontakt med kuratorn.
En kväll hemma skar jag mig i halsen, rop på hjälp? Jag vet faktiskt inte!
Läraren ser detta och skickar mig till skolsköterskan som sedan skickar mig till kuatorn som 
ringer min mamma och hennes dåvarande. Jag blev skickad till BUP-akut (Barn och ungdomspsykiatrin).
Jag blir inlagd. Får en kall säng att sova på och frågan om jag vill ha en sömntablett men jag tackade nej.
Dagen efter var det frukost, jag hoppade över den,  lunchen  hoppade jag också över....
Sedan kom mamma rusande, hon ville träffa sin dotter som låg inlagd på psyk. Trots att hon var högravid så
gjorde hon allt för mig.. Vi hann prata en stund och sedan kom middagen... Mamma tackade ja till att få något att äta men återigen tackade jag nej. Skötaren log mot mig och sade "ok". Mamma sade då "hon har gått ner så mycket i vikt sista månaderna" men tydligen var det normalt för en tjej som utvecklas.
Jag blev utskriven dagen efter jag kom dit.
Åker hem med en klump i halsen och massa tankar. Behövde jag gråta mer? Varför såg dem inte mig?
 
Tonåren bestod av alkohol och frånvaro från skolan. När jag är 13 görs 3:de utredningen, jag får då veta att jag är en ensamvarg och gillar att göra sånt som ät farligt... Men åter igen är jag frisk. Inget avvikande i mitt huvud.
Men av någon anledning är jag smartare än många andra i min ålder. Men varför skar jag mig då dagligen?
Varför drack och rökte jag? 
 
Från att jag är 13 år tills jag fyller 17 händer otroligt mycket. Jag råkar illa ut på fester, tvingas göra saker som jag inte vill... Och mina ben är fulla av både färsta och gamla sår/ärr.. För inte synas så mycket så blev benen lidande för min smärta i hjärtat. Jag har ständig kontakt med kuratorer/socialen/psykologer.. Men som sagt jag är frisk. Inget avviskande. Jag sökte mig ofta till äldre män, Fick för mig att jag var smutsig och tvätta mig jämt. 
Överallt. Allt som lindrade min smärta var att skära eller bränna mig....
Jag går ut skolan med 30 poäng, alltså 3 godkända ämnen.. Hur är det möjligt? Jag är har ju fått veta att jag är smartare än andra i min ålder.
Sedan kommer en hård tid. Jag försöker läsa upp mina betyg men det går inte. Jag har inte orken.
Att ta sig upp ur sängen var väldigt svårt, kroppen gjorde lika ont som huvudet. Sällan gick jag till skolan.
Men inget konstigt med det, jag är ju normal?
När jag är 17 år har det tagit mig tre år att läsa upp mina betyg. 3 år??? Från någon som är normal???
Jag försökte verkligen, men jag var så trött, jämt...
 
Jag kommer in på omvårdnadsprogramet och inriktar mig på psykiatri och hjälpmedel.
Det går bra till en början men jag har svårt att anpassa mig men jag kämpar med allt jag har....
Klarar alla ämnen jag hann börja med....
 
8/12-2008 blir jag inlagd på vuxenpsykiatrin. Jag mår fruktansvärt dåligt och skadandet har tagit på min ork.
Läkaren följer upp mitt mående. Jag har sjunkit i vikt ordentligt. Jag är blek. Ledsen. Och sakadar mig ofta.
Även på avdelningen. Ibland på armarna istället för benen, min tanke var att jag kanske skulle få hjälp då.
Men herregud vad fel jag hade. Jag blev utskälld, fick ett par tejpbitar att tejpa sårem med och sedan 
var det inget mer än det- Där och då gav jag upp..... Jag gjorde mitt första självmordförsök, och resultatet av detta var att jag fick extra-vak, vilket innebär att någon är med mig överallt.. Men var dem trevliga? Nej?
 
Efter tre månader blir jag förlyttad till ett annat län för jag flyttar min adress..
Jag blir direkt inlagd på PIVA i (Psykiatriska intensivvårdsavdelningen ) där fyller jag 19 år.
Mitt självskadebeteende har tagit fart så pass att jag får sys och opereras. Jag sväljer saker mm.
När jag är 20 år får jag en lägenhet på ett boeende. Jag trivs till en början. Men inte mer än det.
Jag blir ofta inlagd, och fortfarande utan diagnos. Jag utsätter mig för risker, jag tar droger för att orka med 
vardagen som "frisk". 
Min mamma kämpade för mig. Men ingen ville lyssna på henne heller.....
Allt jag vill är att få hjälp. Men hjälpen jag får är att vara inlagd några dagar och sdan åka hem.
Och massvis med meidicner... Dem började jag med redan när jag var 18 år... " För att minnas hur det är att vara glad" . Ständigt fick jag nya meidciner... Höjning som var livsfarlig. 
 
En natt 2012 får mamma ett samtal, hennes dotter ligger på intensiven och kommer inte överleva
ytterligare ett självmordförsök. Det fanns inget att göra för mig..... Mamma och hennes dåvarande kommer på morgonen. Håller mig i handen, tar en "sista#" bild av mig. Bilden där jag ligger med slangar överallt, i armar, i hals, i munnen. Ja överallt. Efter att dem tagit adjö av mig är mamma säker på att jag skulle dö.
Men vad händer? Jag vaknar på natten, drar i sladdarna, vill andas själv och iinte av maskiner.
 
Efter detta kommer dem fram till att jag inte fått några bestående skador.
En överläkare kommer in till mig på intensiven för att göra en bedöming av mig.
Varpå han utrycker " du ser glad ut " . Men var jag det? Nej! Varför? Jag levde....
Blev hemskickad efter en natt till på intensiven.
Kommer hem till mitt boende.. Där börjar jag och min kontaktperson prata om behandlingshem.
Och vi tar upp detta i öppenvården. Men tydligen var jag för sjuk för att komma till ett behandlingshem.
Jag skulle bo kvar på mitt boende. Och min tanke idag, - hur f-n kan man vara för sjuk för att få hjälp?
Jag drack och tog droger och fortsatte utsätta mig för hemska saker. 
Inlagd in och ut. Ibland en natt, ibland en månad eller två..
 
Nu är jag 22 år.. En utredning görs.. Läkaren tror jag är utvecklingstörd men min psykolog håller inte med.
Jag är överbegåvad. Jag får diagnoserna OCD ( tvångstankar och tvångshandlingar ) Komplex-PTSD och ätstörning.
Nu kunde jag klassas som sjuk, jag hoppades på hjälp. Terapi? Något som kunde läka mig. Men nej! 
3 år fortlöper i samma spår...
Tills den dagen....
 
När jag är 25 år, jag ser ingen utväg än att göra ett brott för att få hjälp.
För visst vill jag leva men inte såhär? Jag vill fungera normalt. Mitt enda sista rop på hjälp, ett brott.
Jag begår mitt brott och blir bältad på PIVA i tre hemska dygn innan jag blir skickad till Säters rättspsyck. 
Där vårdas jag under 6 månader tills jag får min dom, och mitt LPT ( Lagen och psykiatrisktvångsvård ) ändras till LRV ( Lagen om rättspsykiatrisk tvångsvård ) Nu visste jag att jag skulle få hjälp.
Men det var hemskt på Säter. Psykisk misshandel, men det stod jag ut med. Jag fick i alla fall hjälp.
Efter 6 månader på Säter flyttas jag till Vadstena rättspsyk. 
 
Här har jag fått hjälp att le igen. 
Jag är inget vrak av med mediciner. Jag har en underbar läkare! Han avgiftar mig från allt jag fått insatt.
Idag har jag gått ifrån cirka 40 tabletter om dagen till 20 och då är det mesta vitaminer på grund av min
ätstörning och blodbrist.
Idag kan jag gå upp på morgonen med ett leénde på läpparna! 
Nu går jag KBT behandling.....Och det hjälper mig enormt mycket....
Jag håller på att läka....
 
 
Men ständigt undrar jag, skulle jag behöva begå ett brott för att få hjälp?
 
 
 
 
 
 

Att lämna det enda man har - Att försöka bygga upp på nytt

En gång i tiden fanns det en tjej som hette Natalie..
Hon hade få vänner men dem var riktiga och fanns där alltid för henne.
Natalie hade det jobbigt i skolan men hennes vänner stöttade henne genom hela högstatiet.
Hennes barndom var trasslig men det hindrade aldrig hennes vänner för att finnas där.
Hon kunde komma springandes mitt i natten och krypa ned i sängen men en av sina
bästa vänner.
När hon var 17 år hamnade hon hos en fosterfamilj, läste upp sina betyg och började sedan på
omvårdnadsprogramet med inriktning på psykiati och hjälpmedel... Men sen bröt hon samman..
Och detta är jag !
 
När min sjukdom bröt ut förändrades jag mycket och svek mina få vänner.
Jag åkte direkt från psyk i Malmö till psyk i Norrklöping, utan att säga ett ord....
Jag försvann som luft.. Dem hade frågan, 
- Lever hon?
- Vart är hon?
- Jag är orolig
- Snälla hoppas hon ringer.....
 
Men jag hamnade i en psykos och blev som en annan människa.. Jag fungerade inte längre.
Jag hörde inte av mig till mina vänner för jag ville inte att dem skulle få höra en helt annan
människa.. Vilket jag ångrar. OM jag fick berätta för dem att jag var i en psykos, att jag inte
kunde prata i telefon skulle jag nog haft kvar mina vänner...
Idag har jag inte kontakt med någon av dem, vilket gör ont.. Fruktansvärt ont...
Nu när jag är tillbaka till att vara vanliga Natalie. Men utan dem...
 
Jag har vänner nu också, men inget kan ersätta dem gamla...
Jag har flera goda vänner i Östergötland som bryr sig om mig... Som hälsar på mig..
Men ingen tar platsen ifrån dessa 3 jag misste.....
 
Jag är samma Natalie, samma hjärta...Samma lungor....Samma sätt att tala och skratta..
Men bäst av allt, jag är en människa igen. Jag fungerar normalt.....
 
Men jag förlåter aldrig mig själv för att jag lämnade mina fina bakom mig..... 
 
 
 

Så liten, men så förstörd (( Mina tankar/erfarenheter med socialen))

Idag har det varit en jobbig dag, haft masken på mig att allt är ok.
Känner att det är bäst så, ingen som skulle förstå ändå.. Tankarna har varit mycket om hur jag skall klara mig när jag kommer ut härifrån.. Kommer jag någonsin få ett fungerande liv igen? Mitt liv togs ifrån mig redan som liten. I förrgår ((eller om der var igår)) kom jag och en personal in i en livlig disskution om socialen.
Vi hade delade åsikter kring om hur socialen bemöter barn från skilsmässor och andra jobba situationer. 
Jag förklarade hur socialen svikit mig, både från Vellinge, Malmö, Svedala och Norrköping, kanske även Trelleborg?.. Hur hårt jag kan stämma dem.  Och hur fruktansvärt illa dem skulle må om dem visste vad som hände med mitt liv.
Redan på dagis sökte jag hjälp, en 4 åring som får vara vuxen.
En 4 åring som inte visste vad hon gjort för fel för att få förtjäna detta.
En 4 åring som redan upplevt det jobbigaste som kan hända ett barn.
En 4 åring som hade tankar kring döden.
 
Fick jag någon hjälp? Nej....
Vi flydde....
Kunde lika bra hålla tyst istället för att försöka få någon som kunde rädda mig...
Förstår ni? 4 år, 4 slitna år...
 
Nästa gång jag sökte hjälp var jag 9 år, jag gick i 3:an. Minns det så väl.. Skolsköterskan tog min hand och sade:
- Natalie berätta för mig så jag kan hjälpa dig.
Jag förklarade, hon ringde socialen och jag trodde verkligen att jag skulle få hjälp. Men allt blev värre än någonsin. Där och då tappade jag hoppet för människor.  Det tog dem 17 år ((?????)) att reagera. Jag var 1 år från myndig när dem fick upp sina ögon, och vet ni? Då var skadan redan skedd.. Jag var så himla trasig. Under 17 år hade jag kontakt med socialen. Mina journaler och utredningar därifrån är flera hundra sidor. 
På min 18 årsdag tog jag ut kopior på allt.. Läste 100 sidor innan jag trodde att jag var med i en riktig skräckfilm. Skulle mitt liv vara en film hade det varit 15 års gräns, MINST!!
 
Idag sitter jag här, trasig och ärrad för livet. Minnen som blir till drömmar, vaknar upp kallsvettig och skriker.
ÄMen mina ärr visar att jag är starkare än det som försökte döda mig.
Jag har fler ärr än vänner, och vet ni? Jag är okej med det!!
 
Har jag rätt att ha kvar mina åsikter om socialen?
 
 
(( 8 år, Så ung och så förstörd ))