Rubrik saknas

 Benzo nedtrappningen går åt helvete!!
Från 160 mg är jag nu nere i 25 mg. Mår sjukt dåligt vissa tider.
Igår tog helvetet över helt, jag minns knappt inte av kvällen.
Sen jag trappat ut så många mediciner och mycket har jag dålig koncentration och svårt 
att vara social på samma sätt. Det kryper i hela mig och är jobbigt. Förstår inte meningen i detta?
Hela livet är ett skämt, eller jag vill tro det. Resorna bu tut har ökat och jag tappar taget om verkligheten.
Varför är jag så negativ? Jo för att jag blir ledsen över att inte fungera.
Jag vill så mycket men kan inte. 
 
Innan hade jag en ljus framtid men är nu en dyster tidningsartikel.
Att leva mitt liv är som att stå på en fotbollsplan med läktarna fulla och skrika på hjälp, men ingen hör.
För ingen vill höra, ingen vill se. Jag vill inte heller!!
 
Jag har bra stunder också, det kan jag inte säga annat om.
Dessa bra stunder får jag göra roliga saker. 
Blir ett positivare inlägg nästa gång!!!! 💗  💪
 
 

Ett under? Ett mästervärk? - Knappast

Nu har jag mera ord för att skriva.
Jag lever, men kunde lika gärna inte göra det. Dendär torsdagen är suddig i mitt minne.
Minns dem starka grön och gula männen komma och lyfta upp mig på båren
för att skicka mig dit jag inte ville!
I början var det oklart om jag någonsin skulle kunna reparera hjärnan.
Men den är fantastiskt på att läka och idag, ja jag sitter här och inte i rullstol.
Jag är odödlig.....
Fått höra att jag är ett under, ett mästerverk... Håller jag med? Nej!....Jag är inget under,
och speciellt inget mästerverk...
 
Tankarna slog mig den torsdagen, vad gör man när inget fimnns kvar att kämpa för?
När inget känns meninslöst?
Elller när känslor är fejkade?
 
Jag har förlorat en person jag älskat hela mitt liv.
En människa som är mitt kött och blod.. Mer än så säger jag inte!
Men smärtan är enorm, inga fler sms eller telefonsamtal.....Endast minnen och känslor finns 
kvar. Ja jag är ledsen!
 
Men nu kämpar jag vidare. Mina känslor är fortfarande fejkade.
När jag går ut ur mitt rum är det som någon slår på smile-banden och när jag sedan vänder ryggen 
mot personalen faller en tår, en hemlig tår. En som ingen får se. Varför kan jag inte endast vara ärlig?
Varför vågar jag inte prata om det som gör så ont? Varför låter jag alla tro att jag mår bra
när allt jag egentligen behöver är en famn att gråta i? 
Hatar allt om julen!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Jag sitter inlåst, utan något alls. Utan dem jag älskar. Utan henne...
Detta blir en ensam jul!....En hemsk jul!....*Tår*
Inget blir någonsin desamma som förut.....Inte nu när allt är förstört......!!!!!
" Dem finaste minnena tar inte bankkort"