Året som passerat i lite skrivande

Årets sista inlägg skulle jag tro.
Hur sammanfattar man detta år? 
Kaos.
Sjukhus hit och dit, senor av. Ven av. Men vet ni? Det har hänt positiva saker också.
Jag har börjat KBT och det går fantastiskt bra.
Jag har blivit duktigare på att virka och följa mönster. 
Blivit bättre på att hålla min ekomomi. Blivit bättre på ordet ""vänta"".
Fått mer respekt för min kropp och låter ingen trycka ned mig längre. Jag står för vem jag är 
och vad jag genomgått. Väljer mina vänner med omsorg. Fast det har dock gjort mig ganska ensam.
Jag har skapat en grupp på facebook där vi igår gick upp i hela 202 medlemmar. På endast
några få månader. Gruppen handlar om psykisk ohälsa, visst är det svårt att vara ensam admin men jag har 
mina hjälpredor som sköter sig bra! :) 
 
Om vi återgår till det negativa så har jag blivit mycket sämre i min ätstörning. 
Detta år har jag gått ned cirka 40 kilo. Det mesta dem 16 sista veckorna. På ett sunt sätt?
NEJ!
Vissa veckor när jag inte fått i mig något är jag svag men utåt ser jag stark ut.
Trillar men reser mig snabbt, svimmar men återfår medvetandet innan någon annan vet
ordet om det.
 
Jag har haft mina fina vänner på besök, och om vi säger det tyst blev det en bild med Caroline ♥ 

(( 40 kilo mellan ansiktena på mig ))
 
 
Sen har vi underbara Leah som ett helt år utan henne hade passerat i november.. 
 
 
 
 
 
Ses nästa år!
Varför kossan kom med vet jag inte men fanns väl en mening med det.....
Gott nytt år ♥
 
 
 

Jag vill mycket, men min kropp vill inte

Jag börjar förstå nu.....
Det personalen varnat mig för, att kroppen tar stryk bav att jag knappt äter.
Igår hade jag skött mig i en vecka och då får jag "belöning" och det innebär att jag får åka till coop 
och handla själv. Sagt som gjort. 
Redan i trappen ner kände jag hur svag jag faktiskt är i benen men sade inget. Vi börjar gå mot bilden och jag ber 
personalen om och om igen att sakna ned för jag orkar inte gå så snabbt. 
Inne på coop handlade jag massvis med vatten och några flaskor 0,5 läsk.
 
Allt gick bra, jag orkade bära, men vänster hand tog emot på grund av senan som inte existerar där längre.
Bär nog på något udda sätt så påsen går sönder. PANIK! Kommer på att jag har en plastpåse till
så jag packar om.
Vi åker tillbaka och hela vägen fram till ingången vill jag endast falla ned till marken.
"Orkar inte men får inte visa att jag är svag" - min enda tanke!
Och sen kommer dessa trapporna igen fast upp. kanske 20 trapp steg men jag är helt slut + två påsar.
Jag frågar om vi kan ta hissen men då säger en personal
- Vi tar dina kassar så du får träna upp för trappen.
 
Klarar 10 steg sedan måste jag vila, min puls är enorm och jag vill ännu en gång lägga mig ned.
Men jag tar mig upp, hänger av mig kläderna och går in på mitt rum. Där fäller jag en tår, jävla kropp.
 
Hela kvällen är jag trött och flummig, utmattad.
Sen händer det värsta som får mig att inse.
Jag skall resa mig upp från sängen. Men benen orkar inte bära mig. Faller ned på golven, tusen tankar hinner
passera innan jag slår i golvet. Jag lutar mig åt sidan för att hamna på rumpan och inte byta benen. Men jag landar på min tumme så den mår inte bra nu. Stukad? 
 
Jag har svårt att ta mig upp från golvet. Men det går och ännu en gång fäller jag tårar. Inte för smärtan utan för jag är så fruktansvärt trött på min kropp.
Säger inget till personalen förrens senare på kvällen
- Du vet vad du gör med din kropp,
fick jag höra....
Jo tack jag vet det nu. Jag har gått ned 45 kilo nu sedan jag blev i nlagd på Säter och förflyttad till Vadstena!
Hur orkade jag gå innan? Om 15 kilo är jag inte överviktig längre. Men det är inte mitt mål....'
Skriver det i ett annat inlägg mer om ätstörningen....