Orkeslös

Inläggen lyser i sin frånvaro, likså regnet här i Vadstena - vad det nu har med saken att göra?
 
Är totalt slut, både psykiskt och fysiskt. Är i så dåligt skick att jag endast ligger i sängen hela dagarna.
Jag orkar inte göra något alls!! Kan inte göra något annat än att ligga med armarna framför ögonen.
Jag som i vanliga fall kan ha ett hett temprament kan inte ens säga ifrån.
Två gånger har jag fått resa mig och gå ifrån läkaren för jag inte orkar ta en enkel situation där vi inte
tänker samma banor. Är så frusterande att vara fånge i sin egen kropp.
Att gå ut är ens inte på tal då benen redan nu viker sig när jag går.
Känslan att falla ned som en pöl ökar, ibland önskar jag att någon kunde se och känna samma sak som mig.
 
Fine, låt mig gnälla om det är det du tycker.
Men tänk dig in i mitt läge där kroppen sakta ger upp och leénde tynar bort i form av ett falskt för att man 
inte kan prata.  Att lé har blivit mitt skydd mot andra, speciellt personal. Skillnaden mellan patienter och personal är att patienter inte ställer samma invecklande frågor. Och deras tankar hamnar inte i MIN journal som är så full av hemska saker. Meningar från andra som uppfattar mig på sitt sätt, enligt mig är det JAG som skall tala om hur jag mår och inte gårdagens personal.
När jag själv jobbade/praktiserade inom vården citerade jag patientens/brukarens känslor.
För visst kan inte jag som personal se hur ont tant Agda har i sina ben eller hur det gick till när Sven trillade i duschen. JAG som lyssnare kan endast TRO hur Agda har det eller hur Sven föll. JAG VET INTE.
Och mina ord påverkar andras tycke.
DU som vårdpersonal har makten i dina händer.
Säger du att DU TROR att Sven lade sig ned på golvet själv så TROR alla andra i din personalstyrka också det. Kanske så pass att det till slut visar sig att han har rubbningar i hjärnan eller värre. Något som kanske kunde stoppats men nu går det tyvärr inte för han är för sjuk.
Lite så tänker JAG!