Det är minnen nu

Saknar det LIV jag en gång hade innan jag insjuknade.
Gick i skola, hade 2 jobb samtidigt som jag tog mycket ansvar för mina systar trots att
jag bodde hos fosterfamilj. 
På något sätt förstår jag inte hur jag orkade när nu en bra dag är när jag orkar gå ut på en kort promenad.
Jag trodde då, och vill tro att jag var stålkvinnan. Men det var det som nästan blev min död, jag slet ut mig
totalt. Utåt verkade allt vara okej men jag grät mycket. Min fostermamma visste hur jag hade det.
Hon visste mina problem med maten, hur jag spydde och skadade mig. Hon såg även på mig
hur jag sakta gick sönder. Men för dem som inte levde med mig nära inpå såg en glad Natalie.
Jag hade enorma problem med mina föräldrar som var frånvarande och hade inte socialen
satt mig hos fosterfamilj hade jag blivit gatubarn mer än dem 2 månader som var.
 
 
Jag älskade att jobba och gå i skolan. Men min kropp sade stopp.
Den ville inte mer till slut. 
Idag sitter jag här och allt är endast minnen, allt jag hade.
Önskar jag gjort andra val. 
Stressen jag hade i kroppen utlöste mina sjukdomar som legat i kroppen sedan barndomen.
Nu jobbar jag på att bli frisk igen. 
Accepterad.
Älskad för den jag är och inte var.
Kanske aldrig mer blir den Natalie jag en gång var, men jag har samma insida, minnen,drömmar.
Försöker bygga upp mig igen....
 
 
 
 
 

Rubrik saknas

 Benzo nedtrappningen går åt helvete!!
Från 160 mg är jag nu nere i 25 mg. Mår sjukt dåligt vissa tider.
Igår tog helvetet över helt, jag minns knappt inte av kvällen.
Sen jag trappat ut så många mediciner och mycket har jag dålig koncentration och svårt 
att vara social på samma sätt. Det kryper i hela mig och är jobbigt. Förstår inte meningen i detta?
Hela livet är ett skämt, eller jag vill tro det. Resorna bu tut har ökat och jag tappar taget om verkligheten.
Varför är jag så negativ? Jo för att jag blir ledsen över att inte fungera.
Jag vill så mycket men kan inte. 
 
Innan hade jag en ljus framtid men är nu en dyster tidningsartikel.
Att leva mitt liv är som att stå på en fotbollsplan med läktarna fulla och skrika på hjälp, men ingen hör.
För ingen vill höra, ingen vill se. Jag vill inte heller!!
 
Jag har bra stunder också, det kan jag inte säga annat om.
Dessa bra stunder får jag göra roliga saker. 
Blir ett positivare inlägg nästa gång!!!! 💗  💪
 
 

Detta är 3 saker som utlöste min Komplexa-PTSD

HÄR!
Kan du läsa om skillnaden mellan Komplex-PTSD och endast PTSD!
http://kiwada.blogg.se/2017/october/skillnaden-mellan-komplex-ptsd-och-ptsd.html#comment
 

1. 
 
 
Mitt första trauma var när jag var väldigt liten.
Vi bodde i ett stort hus och det brann ned till grunden. Jag såg en massa ambulanser
och brandmän. Brandmännen räddade livet på mig. Jag minns att jag låg i ett rum
med ett blommit täcke utan påslakan. Det luktade bränt och jag var rädd.
Jag var helt säker på:
- Att nu dör jag!
Men jag överlevde trots alla ods. Och detta har satt djupa minnen i mig. Jag kan inte 
röra en brandman, gå förbi dem. Ser jag en gå på trottoaren så går jag över till andra sidan.
Kommer det en brandbil hamnar jag i en situation där jag ""stänger"" av! Min hjärna
blir så stressad att den inte kan fokusera! Låter konstigt, men om jag ser en brandman är jag 
säker på att jag kommer dö. Jag mår så dåligt då.
Och tänker även på andra barn dem skall rädda, Jag hade tur att jag överlevde men inte 
alla som har den turen. Jag har fått höra att jag är ett mirakel. Och visst tusan är jag det av allt
jag genomgått och jag sitter här idag, skriver dessa rader...
 

2. 
 
 
När jag var betydligt yngre än vad jag är nu blev jag våldtagen upprepade 
gånger. Jag vågade inte säga ett ord för jag levade under hot.
På grund av detta har det påverkat min relation till män idag.
Och jag har fobi mot skägg, låter det konstigt? Det är för mannen som våldtog
mig hade skägg och jag kände det i hela ansiktet.
Jag kan bli rädd när jag går på gatan och ser en man jag tycker ser otäck ut och har skägg.
Då minns jag igen, det jag vill låtsats att jag glömt bort.
Men långt inne i mig ligger smärtan kvar. Den finns där och kommer alltid att göra.
Jag får leva med detta hela mitt liv utan att jag får någon rättvisa. Vad göt han idag?
Vill jag ens tänka tanken?
Hela hans utseende sitter fast i mitt huvud. 
Hårfärg
Skägg
Kläder
Skärp
Tänker
Ja ALLT! 
Detta påverkar min vardag på ett sätt där jag inte kan hantera vissa situationer.
Jag kan inte titta på TV där det handlar om sexuella övergrepp.
Jag grips av panik!..
 

3.
 
När jag gick i skolan blev jag ständigt mobbad. För ALLT! Vad jag hade för kläder och hur jag såg ut.
Vi hade inte mycket pengar och det utnyttjade mobbarna.
Jag gick under sommarlovet mellan 3-4 upp i vikt och efter det fick jag höra "fläskberg" "fetto"
"valross" och mycket mer. Min ätstörning utvecklades för jag ville se bra ut. Vad det nu innebär för en 10
åring? Jag hade ätstörning men inte på hög nivå. Men givk ned en del.
Idag känner jag mig ful och äcklig. Att folk äcklas av mig på gatan, eller när jag går i stan.
Detta har ocks¨utvecklat en social fobi. Jag går aldrig ut ensam!
 När jag bodde i min förra lägenhet hade jag alltid med mig min mamma eller en kompis till affären.
Och väl där, ville jag ha chips? 
- Folk tittar på mig och undrar om ett sådant fetto verkligen skall äta sånt.
Så gick mina tankar!
Jag undvek gärna att betala själv utan stod med och packade varorna.
OM jag gick till affären för det var slut med mjölk till kaffet och ingen kunde följa med.
Då tog jag lättmjölk och köpte lite frukt och bubbelvatten för att inte bli uttitad.
Känna att någon kanske tänker
- Hon handlar nyttigt....
 
Idag lider jag av en grov ätstörning med inslag av bulimi.
Jag räknar kalorier, antal dl vatten jag dricker. Ja allt som går att räka.
Jag kan nästan hela ordboken om vad alla saker innehåller för kalorier.
Detta påverkar min medicinering då jag spyr och då åker även medicinen upp vilket inte är bra!
Just idag här och nu, står jag på näringsdryck. Det är svårt. 2 dl innehåller 300 kalorier och för mig
är det inte ok. Men jag skall bli fri ifrån detta. Jag skall bli frisk! Jag vill kämpa!!!!!
 
 
 
Resten kan vi ta vid ett annat tillfälle!