Orkeslös

Inläggen lyser i sin frånvaro, likså regnet här i Vadstena - vad det nu har med saken att göra?
 
Är totalt slut, både psykiskt och fysiskt. Är i så dåligt skick att jag endast ligger i sängen hela dagarna.
Jag orkar inte göra något alls!! Kan inte göra något annat än att ligga med armarna framför ögonen.
Jag som i vanliga fall kan ha ett hett temprament kan inte ens säga ifrån.
Två gånger har jag fått resa mig och gå ifrån läkaren för jag inte orkar ta en enkel situation där vi inte
tänker samma banor. Är så frusterande att vara fånge i sin egen kropp.
Att gå ut är ens inte på tal då benen redan nu viker sig när jag går.
Känslan att falla ned som en pöl ökar, ibland önskar jag att någon kunde se och känna samma sak som mig.
 
Fine, låt mig gnälla om det är det du tycker.
Men tänk dig in i mitt läge där kroppen sakta ger upp och leénde tynar bort i form av ett falskt för att man 
inte kan prata.  Att lé har blivit mitt skydd mot andra, speciellt personal. Skillnaden mellan patienter och personal är att patienter inte ställer samma invecklande frågor. Och deras tankar hamnar inte i MIN journal som är så full av hemska saker. Meningar från andra som uppfattar mig på sitt sätt, enligt mig är det JAG som skall tala om hur jag mår och inte gårdagens personal.
När jag själv jobbade/praktiserade inom vården citerade jag patientens/brukarens känslor.
För visst kan inte jag som personal se hur ont tant Agda har i sina ben eller hur det gick till när Sven trillade i duschen. JAG som lyssnare kan endast TRO hur Agda har det eller hur Sven föll. JAG VET INTE.
Och mina ord påverkar andras tycke.
DU som vårdpersonal har makten i dina händer.
Säger du att DU TROR att Sven lade sig ned på golvet själv så TROR alla andra i din personalstyrka också det. Kanske så pass att det till slut visar sig att han har rubbningar i hjärnan eller värre. Något som kanske kunde stoppats men nu går det tyvärr inte för han är för sjuk.
Lite så tänker JAG!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Det är minnen nu

Saknar det LIV jag en gång hade innan jag insjuknade.
Gick i skola, hade 2 jobb samtidigt som jag tog mycket ansvar för mina systar trots att
jag bodde hos fosterfamilj. 
På något sätt förstår jag inte hur jag orkade när nu en bra dag är när jag orkar gå ut på en kort promenad.
Jag trodde då, och vill tro att jag var stålkvinnan. Men det var det som nästan blev min död, jag slet ut mig
totalt. Utåt verkade allt vara okej men jag grät mycket. Min fostermamma visste hur jag hade det.
Hon visste mina problem med maten, hur jag spydde och skadade mig. Hon såg även på mig
hur jag sakta gick sönder. Men för dem som inte levde med mig nära inpå såg en glad Natalie.
Jag hade enorma problem med mina föräldrar som var frånvarande och hade inte socialen
satt mig hos fosterfamilj hade jag blivit gatubarn mer än dem 2 månader som var.
 
 
Jag älskade att jobba och gå i skolan. Men min kropp sade stopp.
Den ville inte mer till slut. 
Idag sitter jag här och allt är endast minnen, allt jag hade.
Önskar jag gjort andra val. 
Stressen jag hade i kroppen utlöste mina sjukdomar som legat i kroppen sedan barndomen.
Nu jobbar jag på att bli frisk igen. 
Accepterad.
Älskad för den jag är och inte var.
Kanske aldrig mer blir den Natalie jag en gång var, men jag har samma insida, minnen,drömmar.
Försöker bygga upp mig igen....
 
 
 
 
 

Rubrik saknas

 Benzo nedtrappningen går åt helvete!!
Från 160 mg är jag nu nere i 25 mg. Mår sjukt dåligt vissa tider.
Igår tog helvetet över helt, jag minns knappt inte av kvällen.
Sen jag trappat ut så många mediciner och mycket har jag dålig koncentration och svårt 
att vara social på samma sätt. Det kryper i hela mig och är jobbigt. Förstår inte meningen i detta?
Hela livet är ett skämt, eller jag vill tro det. Resorna bu tut har ökat och jag tappar taget om verkligheten.
Varför är jag så negativ? Jo för att jag blir ledsen över att inte fungera.
Jag vill så mycket men kan inte. 
 
Innan hade jag en ljus framtid men är nu en dyster tidningsartikel.
Att leva mitt liv är som att stå på en fotbollsplan med läktarna fulla och skrika på hjälp, men ingen hör.
För ingen vill höra, ingen vill se. Jag vill inte heller!!
 
Jag har bra stunder också, det kan jag inte säga annat om.
Dessa bra stunder får jag göra roliga saker. 
Blir ett positivare inlägg nästa gång!!!! 💗  💪