Året som passerat i lite skrivande

Årets sista inlägg skulle jag tro.
Hur sammanfattar man detta år? 
Kaos.
Sjukhus hit och dit, senor av. Ven av. Men vet ni? Det har hänt positiva saker också.
Jag har börjat KBT och det går fantastiskt bra.
Jag har blivit duktigare på att virka och följa mönster. 
Blivit bättre på att hålla min ekomomi. Blivit bättre på ordet ""vänta"".
Fått mer respekt för min kropp och låter ingen trycka ned mig längre. Jag står för vem jag är 
och vad jag genomgått. Väljer mina vänner med omsorg. Fast det har dock gjort mig ganska ensam.
Jag har skapat en grupp på facebook där vi igår gick upp i hela 202 medlemmar. På endast
några få månader. Gruppen handlar om psykisk ohälsa, visst är det svårt att vara ensam admin men jag har 
mina hjälpredor som sköter sig bra! :) 
 
Om vi återgår till det negativa så har jag blivit mycket sämre i min ätstörning. 
Detta år har jag gått ned cirka 40 kilo. Det mesta dem 16 sista veckorna. På ett sunt sätt?
NEJ!
Vissa veckor när jag inte fått i mig något är jag svag men utåt ser jag stark ut.
Trillar men reser mig snabbt, svimmar men återfår medvetandet innan någon annan vet
ordet om det.
 
Jag har haft mina fina vänner på besök, och om vi säger det tyst blev det en bild med Caroline ♥ 

(( 40 kilo mellan ansiktena på mig ))
 
 
Sen har vi underbara Leah som ett helt år utan henne hade passerat i november.. 
 
 
 
 
 
Ses nästa år!
Varför kossan kom med vet jag inte men fanns väl en mening med det.....
Gott nytt år ♥
 
 
 

Jag vill mycket, men min kropp vill inte

Jag börjar förstå nu.....
Det personalen varnat mig för, att kroppen tar stryk bav att jag knappt äter.
Igår hade jag skött mig i en vecka och då får jag "belöning" och det innebär att jag får åka till coop 
och handla själv. Sagt som gjort. 
Redan i trappen ner kände jag hur svag jag faktiskt är i benen men sade inget. Vi börjar gå mot bilden och jag ber 
personalen om och om igen att sakna ned för jag orkar inte gå så snabbt. 
Inne på coop handlade jag massvis med vatten och några flaskor 0,5 läsk.
 
Allt gick bra, jag orkade bära, men vänster hand tog emot på grund av senan som inte existerar där längre.
Bär nog på något udda sätt så påsen går sönder. PANIK! Kommer på att jag har en plastpåse till
så jag packar om.
Vi åker tillbaka och hela vägen fram till ingången vill jag endast falla ned till marken.
"Orkar inte men får inte visa att jag är svag" - min enda tanke!
Och sen kommer dessa trapporna igen fast upp. kanske 20 trapp steg men jag är helt slut + två påsar.
Jag frågar om vi kan ta hissen men då säger en personal
- Vi tar dina kassar så du får träna upp för trappen.
 
Klarar 10 steg sedan måste jag vila, min puls är enorm och jag vill ännu en gång lägga mig ned.
Men jag tar mig upp, hänger av mig kläderna och går in på mitt rum. Där fäller jag en tår, jävla kropp.
 
Hela kvällen är jag trött och flummig, utmattad.
Sen händer det värsta som får mig att inse.
Jag skall resa mig upp från sängen. Men benen orkar inte bära mig. Faller ned på golven, tusen tankar hinner
passera innan jag slår i golvet. Jag lutar mig åt sidan för att hamna på rumpan och inte byta benen. Men jag landar på min tumme så den mår inte bra nu. Stukad? 
 
Jag har svårt att ta mig upp från golvet. Men det går och ännu en gång fäller jag tårar. Inte för smärtan utan för jag är så fruktansvärt trött på min kropp.
Säger inget till personalen förrens senare på kvällen
- Du vet vad du gör med din kropp,
fick jag höra....
Jo tack jag vet det nu. Jag har gått ned 45 kilo nu sedan jag blev i nlagd på Säter och förflyttad till Vadstena!
Hur orkade jag gå innan? Om 15 kilo är jag inte överviktig längre. Men det är inte mitt mål....'
Skriver det i ett annat inlägg mer om ätstörningen....

" Jag var tvungen att begå ett brott för att få hjälp "

Allt började en kall februari natt.
En bebis kom till världen, det var jag.
Min utvecklingskurva var normal tills jag var drygt 4 år. Mamma och pappa tog kontakt med BUP!
Jag fick leka i en sandlåda några gånger, sedan kom beskedet "Hon är frisk".
Jag minns min första tanke på döden, det var när min morfar dog, jag var då 5 år.
Mamma sade att han var i himlen, men jag köpte inte det. Jag kunde ju inte se honom?
I samma veva kopplas socialen in och alla kom överrens om att jag skulle börja på kyrkansbarntimme.
Där fick jag beskedet, min morfar var inte i himlen, han var DÖD jag skulle aldrig någonsin få se honom igen.
Eller jo, när jag dog.
Där började jag fundera på hur man kunde dö. Pratade ofta med det. Men läkaren sade det var normalt.
För att tillägga så skadade jag mig redan på dagis, slog mig själv gul och blå och brukade skämta 
om att jag var ett blåbär. Minnena är så tydliga! Men tydligen var detta normalt?
 
Hela skolgången är jobbig, jag kan inte koncentera mig på något alls..
Psykolog och kurator kopplas in, dem råder min mamma att köpa fisk-kapllas till mig för att öka
min koncentration. Men hjälpte det? Nej!
Åren går och jag fyller 9 år. Jag kände hela tiden att jag inte var som alla andra. Jag var inte det barnet 
som gillade att leka. Jag satt hellre ensam och skrev sorgliga citat i mitt rosa block.
Lärarna reagerar och kopplar återigen in kuratorn och jag går dit. Hon skriver en remiss till psykologen.
Då när jag är 9 år gör jag min första utredning, beskedet kom. Återigen var jag frisk.......
 
Nu är jag tolv år. Jag skär mig dagligen och har kontakt med kuratorn.
En kväll hemma skar jag mig i halsen, rop på hjälp? Jag vet faktiskt inte!
Läraren ser detta och skickar mig till skolsköterskan som sedan skickar mig till kuatorn som 
ringer min mamma och hennes dåvarande. Jag blev skickad till BUP-akut (Barn och ungdomspsykiatrin).
Jag blir inlagd. Får en kall säng att sova på och frågan om jag vill ha en sömntablett men jag tackade nej.
Dagen efter var det frukost, jag hoppade över den,  lunchen  hoppade jag också över....
Sedan kom mamma rusande, hon ville träffa sin dotter som låg inlagd på psyk. Trots att hon var högravid så
gjorde hon allt för mig.. Vi hann prata en stund och sedan kom middagen... Mamma tackade ja till att få något att äta men återigen tackade jag nej. Skötaren log mot mig och sade "ok". Mamma sade då "hon har gått ner så mycket i vikt sista månaderna" men tydligen var det normalt för en tjej som utvecklas.
Jag blev utskriven dagen efter jag kom dit.
Åker hem med en klump i halsen och massa tankar. Behövde jag gråta mer? Varför såg dem inte mig?
 
Tonåren bestod av alkohol och frånvaro från skolan. När jag är 13 görs 3:de utredningen, jag får då veta att jag är en ensamvarg och gillar att göra sånt som ät farligt... Men åter igen är jag frisk. Inget avvikande i mitt huvud.
Men av någon anledning är jag smartare än många andra i min ålder. Men varför skar jag mig då dagligen?
Varför drack och rökte jag? 
 
Från att jag är 13 år tills jag fyller 17 händer otroligt mycket. Jag råkar illa ut på fester, tvingas göra saker som jag inte vill... Och mina ben är fulla av både färsta och gamla sår/ärr.. För inte synas så mycket så blev benen lidande för min smärta i hjärtat. Jag har ständig kontakt med kuratorer/socialen/psykologer.. Men som sagt jag är frisk. Inget avviskande. Jag sökte mig ofta till äldre män, Fick för mig att jag var smutsig och tvätta mig jämt. 
Överallt. Allt som lindrade min smärta var att skära eller bränna mig....
Jag går ut skolan med 30 poäng, alltså 3 godkända ämnen.. Hur är det möjligt? Jag är har ju fått veta att jag är smartare än andra i min ålder.
Sedan kommer en hård tid. Jag försöker läsa upp mina betyg men det går inte. Jag har inte orken.
Att ta sig upp ur sängen var väldigt svårt, kroppen gjorde lika ont som huvudet. Sällan gick jag till skolan.
Men inget konstigt med det, jag är ju normal?
När jag är 17 år har det tagit mig tre år att läsa upp mina betyg. 3 år??? Från någon som är normal???
Jag försökte verkligen, men jag var så trött, jämt...
 
Jag kommer in på omvårdnadsprogramet och inriktar mig på psykiatri och hjälpmedel.
Det går bra till en början men jag har svårt att anpassa mig men jag kämpar med allt jag har....
Klarar alla ämnen jag hann börja med....
 
8/12-2008 blir jag inlagd på vuxenpsykiatrin. Jag mår fruktansvärt dåligt och skadandet har tagit på min ork.
Läkaren följer upp mitt mående. Jag har sjunkit i vikt ordentligt. Jag är blek. Ledsen. Och sakadar mig ofta.
Även på avdelningen. Ibland på armarna istället för benen, min tanke var att jag kanske skulle få hjälp då.
Men herregud vad fel jag hade. Jag blev utskälld, fick ett par tejpbitar att tejpa sårem med och sedan 
var det inget mer än det- Där och då gav jag upp..... Jag gjorde mitt första självmordförsök, och resultatet av detta var att jag fick extra-vak, vilket innebär att någon är med mig överallt.. Men var dem trevliga? Nej?
 
Efter tre månader blir jag förlyttad till ett annat län för jag flyttar min adress..
Jag blir direkt inlagd på PIVA i (Psykiatriska intensivvårdsavdelningen ) där fyller jag 19 år.
Mitt självskadebeteende har tagit fart så pass att jag får sys och opereras. Jag sväljer saker mm.
När jag är 20 år får jag en lägenhet på ett boeende. Jag trivs till en början. Men inte mer än det.
Jag blir ofta inlagd, och fortfarande utan diagnos. Jag utsätter mig för risker, jag tar droger för att orka med 
vardagen som "frisk". 
Min mamma kämpade för mig. Men ingen ville lyssna på henne heller.....
Allt jag vill är att få hjälp. Men hjälpen jag får är att vara inlagd några dagar och sdan åka hem.
Och massvis med meidicner... Dem började jag med redan när jag var 18 år... " För att minnas hur det är att vara glad" . Ständigt fick jag nya meidciner... Höjning som var livsfarlig. 
 
En natt 2012 får mamma ett samtal, hennes dotter ligger på intensiven och kommer inte överleva
ytterligare ett självmordförsök. Det fanns inget att göra för mig..... Mamma och hennes dåvarande kommer på morgonen. Håller mig i handen, tar en "sista#" bild av mig. Bilden där jag ligger med slangar överallt, i armar, i hals, i munnen. Ja överallt. Efter att dem tagit adjö av mig är mamma säker på att jag skulle dö.
Men vad händer? Jag vaknar på natten, drar i sladdarna, vill andas själv och iinte av maskiner.
 
Efter detta kommer dem fram till att jag inte fått några bestående skador.
En överläkare kommer in till mig på intensiven för att göra en bedöming av mig.
Varpå han utrycker " du ser glad ut " . Men var jag det? Nej! Varför? Jag levde....
Blev hemskickad efter en natt till på intensiven.
Kommer hem till mitt boende.. Där börjar jag och min kontaktperson prata om behandlingshem.
Och vi tar upp detta i öppenvården. Men tydligen var jag för sjuk för att komma till ett behandlingshem.
Jag skulle bo kvar på mitt boende. Och min tanke idag, - hur f-n kan man vara för sjuk för att få hjälp?
Jag drack och tog droger och fortsatte utsätta mig för hemska saker. 
Inlagd in och ut. Ibland en natt, ibland en månad eller två..
 
Nu är jag 22 år.. En utredning görs.. Läkaren tror jag är utvecklingstörd men min psykolog håller inte med.
Jag är överbegåvad. Jag får diagnoserna OCD ( tvångstankar och tvångshandlingar ) Komplex-PTSD och ätstörning.
Nu kunde jag klassas som sjuk, jag hoppades på hjälp. Terapi? Något som kunde läka mig. Men nej! 
3 år fortlöper i samma spår...
Tills den dagen....
 
När jag är 25 år, jag ser ingen utväg än att göra ett brott för att få hjälp.
För visst vill jag leva men inte såhär? Jag vill fungera normalt. Mitt enda sista rop på hjälp, ett brott.
Jag begår mitt brott och blir bältad på PIVA i tre hemska dygn innan jag blir skickad till Säters rättspsyck. 
Där vårdas jag under 6 månader tills jag får min dom, och mitt LPT ( Lagen och psykiatrisktvångsvård ) ändras till LRV ( Lagen om rättspsykiatrisk tvångsvård ) Nu visste jag att jag skulle få hjälp.
Men det var hemskt på Säter. Psykisk misshandel, men det stod jag ut med. Jag fick i alla fall hjälp.
Efter 6 månader på Säter flyttas jag till Vadstena rättspsyk. 
 
Här har jag fått hjälp att le igen. 
Jag är inget vrak av med mediciner. Jag har en underbar läkare! Han avgiftar mig från allt jag fått insatt.
Idag har jag gått ifrån cirka 40 tabletter om dagen till 20 och då är det mesta vitaminer på grund av min
ätstörning och blodbrist.
Idag kan jag gå upp på morgonen med ett leénde på läpparna! 
Nu går jag KBT behandling.....Och det hjälper mig enormt mycket....
Jag håller på att läka....
 
 
Men ständigt undrar jag, skulle jag behöva begå ett brott för att få hjälp?