Ett under? Ett mästervärk? - Knappast

Nu har jag mera ord för att skriva.
Jag lever, men kunde lika gärna inte göra det. Dendär torsdagen är suddig i mitt minne.
Minns dem starka grön och gula männen komma och lyfta upp mig på båren
för att skicka mig dit jag inte ville!
I början var det oklart om jag någonsin skulle kunna reparera hjärnan.
Men den är fantastiskt på att läka och idag, ja jag sitter här och inte i rullstol.
Jag är odödlig.....
Fått höra att jag är ett under, ett mästerverk... Håller jag med? Nej!....Jag är inget under,
och speciellt inget mästerverk...
 
Tankarna slog mig den torsdagen, vad gör man när inget fimnns kvar att kämpa för?
När inget känns meninslöst?
Elller när känslor är fejkade?
 
Jag har förlorat en person jag älskat hela mitt liv.
En människa som är mitt kött och blod.. Mer än så säger jag inte!
Men smärtan är enorm, inga fler sms eller telefonsamtal.....Endast minnen och känslor finns 
kvar. Ja jag är ledsen!
 
Men nu kämpar jag vidare. Mina känslor är fortfarande fejkade.
När jag går ut ur mitt rum är det som någon slår på smile-banden och när jag sedan vänder ryggen 
mot personalen faller en tår, en hemlig tår. En som ingen får se. Varför kan jag inte endast vara ärlig?
Varför vågar jag inte prata om det som gör så ont? Varför låter jag alla tro att jag mår bra
när allt jag egentligen behöver är en famn att gråta i? 
Hatar allt om julen!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Jag sitter inlåst, utan något alls. Utan dem jag älskar. Utan henne...
Detta blir en ensam jul!....En hemsk jul!....*Tår*
Inget blir någonsin desamma som förut.....Inte nu när allt är förstört......!!!!!
" Dem finaste minnena tar inte bankkort"

Ett år har passerat utan dig

 Leah 
 
 
Slulle lagt upp detta för 3 dagar sedan men jag har inte mått bra.
Varken psykiskt eller fysiskt.
 
För 3 dagar sedan var det min första kärlek och bästa väns 1 årsdag
där uppe i det blå. Tänk ett helt år. Känns som igår jag hade henne i famnen.
Hennes bortgång var så väntad men ändå inte. Jag låg inlagd när beskedet kom att hon
gett up. 
Vården svek henne men det går inte all denna skulden på dem.
 
Jag minns första gången jag mötte henne, så vacker och så svag. Vi satt där nära 
varandra i soffan på PIVA (psykiatriska intensivvårdsavdelningen) men satt där tysta.
Vi kände inte varandra då men vi var trygga.
Efter detta började vi umgås och pratade mycket.
Och efter två år blev vi ett par. Men gjorde skut nån månad innan jag hamnade på rättspsyk ....
 
 
Älskar dig  
 
 
 

Att lämna det enda man har - Att försöka bygga upp på nytt

En gång i tiden fanns det en tjej som hette Natalie..
Hon hade få vänner men dem var riktiga och fanns där alltid för henne.
Natalie hade det jobbigt i skolan men hennes vänner stöttade henne genom hela högstatiet.
Hennes barndom var trasslig men det hindrade aldrig hennes vänner för att finnas där.
Hon kunde komma springandes mitt i natten och krypa ned i sängen men en av sina
bästa vänner.
När hon var 17 år hamnade hon hos en fosterfamilj, läste upp sina betyg och började sedan på
omvårdnadsprogramet med inriktning på psykiati och hjälpmedel... Men sen bröt hon samman..
Och detta är jag !
 
När min sjukdom bröt ut förändrades jag mycket och svek mina få vänner.
Jag åkte direkt från psyk i Malmö till psyk i Norrklöping, utan att säga ett ord....
Jag försvann som luft.. Dem hade frågan, 
- Lever hon?
- Vart är hon?
- Jag är orolig
- Snälla hoppas hon ringer.....
 
Men jag hamnade i en psykos och blev som en annan människa.. Jag fungerade inte längre.
Jag hörde inte av mig till mina vänner för jag ville inte att dem skulle få höra en helt annan
människa.. Vilket jag ångrar. OM jag fick berätta för dem att jag var i en psykos, att jag inte
kunde prata i telefon skulle jag nog haft kvar mina vänner...
Idag har jag inte kontakt med någon av dem, vilket gör ont.. Fruktansvärt ont...
Nu när jag är tillbaka till att vara vanliga Natalie. Men utan dem...
 
Jag har vänner nu också, men inget kan ersätta dem gamla...
Jag har flera goda vänner i Östergötland som bryr sig om mig... Som hälsar på mig..
Men ingen tar platsen ifrån dessa 3 jag misste.....
 
Jag är samma Natalie, samma hjärta...Samma lungor....Samma sätt att tala och skratta..
Men bäst av allt, jag är en människa igen. Jag fungerar normalt.....
 
Men jag förlåter aldrig mig själv för att jag lämnade mina fina bakom mig.....