Det är minnen nu

Saknar det LIV jag en gång hade innan jag insjuknade.
Gick i skola, hade 2 jobb samtidigt som jag tog mycket ansvar för mina systar trots att
jag bodde hos fosterfamilj. 
På något sätt förstår jag inte hur jag orkade när nu en bra dag är när jag orkar gå ut på en kort promenad.
Jag trodde då, och vill tro att jag var stålkvinnan. Men det var det som nästan blev min död, jag slet ut mig
totalt. Utåt verkade allt vara okej men jag grät mycket. Min fostermamma visste hur jag hade det.
Hon visste mina problem med maten, hur jag spydde och skadade mig. Hon såg även på mig
hur jag sakta gick sönder. Men för dem som inte levde med mig nära inpå såg en glad Natalie.
Jag hade enorma problem med mina föräldrar som var frånvarande och hade inte socialen
satt mig hos fosterfamilj hade jag blivit gatubarn mer än dem 2 månader som var.
 
 
Jag älskade att jobba och gå i skolan. Men min kropp sade stopp.
Den ville inte mer till slut. 
Idag sitter jag här och allt är endast minnen, allt jag hade.
Önskar jag gjort andra val. 
Stressen jag hade i kroppen utlöste mina sjukdomar som legat i kroppen sedan barndomen.
Nu jobbar jag på att bli frisk igen. 
Accepterad.
Älskad för den jag är och inte var.
Kanske aldrig mer blir den Natalie jag en gång var, men jag har samma insida, minnen,drömmar.
Försöker bygga upp mig igen....