Det är minnen nu

Saknar det LIV jag en gång hade innan jag insjuknade.
Gick i skola, hade 2 jobb samtidigt som jag tog mycket ansvar för mina systar trots att
jag bodde hos fosterfamilj. 
På något sätt förstår jag inte hur jag orkade när nu en bra dag är när jag orkar gå ut på en kort promenad.
Jag trodde då, och vill tro att jag var stålkvinnan. Men det var det som nästan blev min död, jag slet ut mig
totalt. Utåt verkade allt vara okej men jag grät mycket. Min fostermamma visste hur jag hade det.
Hon visste mina problem med maten, hur jag spydde och skadade mig. Hon såg även på mig
hur jag sakta gick sönder. Men för dem som inte levde med mig nära inpå såg en glad Natalie.
Jag hade enorma problem med mina föräldrar som var frånvarande och hade inte socialen
satt mig hos fosterfamilj hade jag blivit gatubarn mer än dem 2 månader som var.
 
 
Jag älskade att jobba och gå i skolan. Men min kropp sade stopp.
Den ville inte mer till slut. 
Idag sitter jag här och allt är endast minnen, allt jag hade.
Önskar jag gjort andra val. 
Stressen jag hade i kroppen utlöste mina sjukdomar som legat i kroppen sedan barndomen.
Nu jobbar jag på att bli frisk igen. 
Accepterad.
Älskad för den jag är och inte var.
Kanske aldrig mer blir den Natalie jag en gång var, men jag har samma insida, minnen,drömmar.
Försöker bygga upp mig igen....
 
 
 
 
 

Kontrollen över annat

Mina dagar går ut på att spela the sims, om man säger då.
Något vettigare har jag inte att göra. Jag går all in för sims, låter dem leva så som jag vill
ha det, och att styra någons liv när jag inte kan kontrollera mitt eget.
Även fast jag mår mycket bättre så är det jobbigt ibland allt hinner ikapp.
I sommar tar min lillasyster studenten och jag får ingen permis så får inte se det.
Ett tungt besked som verkligen mig gå åt skogen. 
Det känns som jag och läkaren inte vill samma saker. Hen vill att jag nästan blir medecin fri medans jag
går åt andra hållet. Vill ha tryggheten i mitt liv, mediciner. Det blir nästan ett dagligt letande.
Jag har noll kontroll, som jag skrev om sims så är även maten med i detta.
Det blir som ett tvång att jag måste ha gått ned ett visst antal hekto mellan vägningarna.
Värre är det med mitt prolaktin som ligger på över 2000 och det skall egentligen ligga på under 400.
Får medicin mot detta, som sagt så tror kroppen att jag är mer än höggravid så jag blir svullen
och får nojja på vissa saker. Just nu är det sura gröna äpplen som gäller. Sockerbehovet är helt 
borta.
Men här sitter jag och kämpar vidare fast att jag mest vill ge upp......

Att lämna det enda man har - Att försöka bygga upp på nytt

En gång i tiden fanns det en tjej som hette Natalie..
Hon hade få vänner men dem var riktiga och fanns där alltid för henne.
Natalie hade det jobbigt i skolan men hennes vänner stöttade henne genom hela högstatiet.
Hennes barndom var trasslig men det hindrade aldrig hennes vänner för att finnas där.
Hon kunde komma springandes mitt i natten och krypa ned i sängen men en av sina
bästa vänner.
När hon var 17 år hamnade hon hos en fosterfamilj, läste upp sina betyg och började sedan på
omvårdnadsprogramet med inriktning på psykiati och hjälpmedel... Men sen bröt hon samman..
Och detta är jag !
 
När min sjukdom bröt ut förändrades jag mycket och svek mina få vänner.
Jag åkte direkt från psyk i Malmö till psyk i Norrklöping, utan att säga ett ord....
Jag försvann som luft.. Dem hade frågan, 
- Lever hon?
- Vart är hon?
- Jag är orolig
- Snälla hoppas hon ringer.....
 
Men jag hamnade i en psykos och blev som en annan människa.. Jag fungerade inte längre.
Jag hörde inte av mig till mina vänner för jag ville inte att dem skulle få höra en helt annan
människa.. Vilket jag ångrar. OM jag fick berätta för dem att jag var i en psykos, att jag inte
kunde prata i telefon skulle jag nog haft kvar mina vänner...
Idag har jag inte kontakt med någon av dem, vilket gör ont.. Fruktansvärt ont...
Nu när jag är tillbaka till att vara vanliga Natalie. Men utan dem...
 
Jag har vänner nu också, men inget kan ersätta dem gamla...
Jag har flera goda vänner i Östergötland som bryr sig om mig... Som hälsar på mig..
Men ingen tar platsen ifrån dessa 3 jag misste.....
 
Jag är samma Natalie, samma hjärta...Samma lungor....Samma sätt att tala och skratta..
Men bäst av allt, jag är en människa igen. Jag fungerar normalt.....
 
Men jag förlåter aldrig mig själv för att jag lämnade mina fina bakom mig.....