28/4-2018

Inlägget jag skrev för ett tag sedan håller jag inte med om längre.
Jag är inte samma nu. Visst är nedtrappningen åt hel**** men bättre.
Jag ser mig själv som en glad person nu. Ler oftare och skrattar med en känsla av glädje.
Inte samma mörka funderingar, jag har något att leva för nu.
Det är ett under att jag lever idag när jag tittar bak. Alla operationer och återupplivningar på grund av 
psykisk ohälsa. . Jag överlevde trots att jag hade en dödsdom över mig.
 Dem flesta hade gett upp hoppet om mig, psykiatrin, myndigheter mm men jag står här nu tack vare att jag 
har min fina familj och vänner. Idag kan jag se in i mina syskons ögon och verkligen tacka dem för att
dem fick mig att kämpa, när det varit som värst har jag tagit upp luren och ringt. Inte för att jag pratar med dem om 
mitt mående men om allt annat möjligt. Tackar min mamma med för att hon stått vid mig när jag inte orkat.
 
 
Underbara Caroline har även kämpat för mig och räddat mitt liv
Idag står hon på min lista som närmsta anhörig. Tacksam ❤
Hon skall även hälsa på mig imorgon, så lycklig.
 
-
 
Jag har även sökt mig till a
ndra på avdelningen. Kan inte umgås på samma nivå med dem sjukaste 
patienterna längre. Varför? Jo för jag vill inte falla igen. Precis som en gammal narkoman inte söker sig till andra med samma förra problem.
 
-
 
 
 

Om

Min profilbild