28/4-2018

Inlägget jag skrev för ett tag sedan håller jag inte med om längre.
Jag är inte samma nu. Visst är nedtrappningen åt hel**** men bättre.
Jag ser mig själv som en glad person nu. Ler oftare och skrattar med en känsla av glädje.
Inte samma mörka funderingar, jag har något att leva för nu.
Det är ett under att jag lever idag när jag tittar bak. Alla operationer och återupplivningar på grund av 
psykisk ohälsa. . Jag överlevde trots att jag hade en dödsdom över mig.
 Dem flesta hade gett upp hoppet om mig, psykiatrin, myndigheter mm men jag står här nu tack vare att jag 
har min fina familj och vänner. Idag kan jag se in i mina syskons ögon och verkligen tacka dem för att
dem fick mig att kämpa, när det varit som värst har jag tagit upp luren och ringt. Inte för att jag pratar med dem om 
mitt mående men om allt annat möjligt. Tackar min mamma med för att hon stått vid mig när jag inte orkat.
 
 
Underbara Caroline har även kämpat för mig och räddat mitt liv
Idag står hon på min lista som närmsta anhörig. Tacksam ❤
Hon skall även hälsa på mig imorgon, så lycklig.
 
-
 
Jag har även sökt mig till a
ndra på avdelningen. Kan inte umgås på samma nivå med dem sjukaste 
patienterna längre. Varför? Jo för jag vill inte falla igen. Precis som en gammal narkoman inte söker sig till andra med samma förra problem.
 
-
 
 
 

Att lämna det enda man har - Att försöka bygga upp på nytt

En gång i tiden fanns det en tjej som hette Natalie..
Hon hade få vänner men dem var riktiga och fanns där alltid för henne.
Natalie hade det jobbigt i skolan men hennes vänner stöttade henne genom hela högstatiet.
Hennes barndom var trasslig men det hindrade aldrig hennes vänner för att finnas där.
Hon kunde komma springandes mitt i natten och krypa ned i sängen men en av sina
bästa vänner.
När hon var 17 år hamnade hon hos en fosterfamilj, läste upp sina betyg och började sedan på
omvårdnadsprogramet med inriktning på psykiati och hjälpmedel... Men sen bröt hon samman..
Och detta är jag !
 
När min sjukdom bröt ut förändrades jag mycket och svek mina få vänner.
Jag åkte direkt från psyk i Malmö till psyk i Norrklöping, utan att säga ett ord....
Jag försvann som luft.. Dem hade frågan, 
- Lever hon?
- Vart är hon?
- Jag är orolig
- Snälla hoppas hon ringer.....
 
Men jag hamnade i en psykos och blev som en annan människa.. Jag fungerade inte längre.
Jag hörde inte av mig till mina vänner för jag ville inte att dem skulle få höra en helt annan
människa.. Vilket jag ångrar. OM jag fick berätta för dem att jag var i en psykos, att jag inte
kunde prata i telefon skulle jag nog haft kvar mina vänner...
Idag har jag inte kontakt med någon av dem, vilket gör ont.. Fruktansvärt ont...
Nu när jag är tillbaka till att vara vanliga Natalie. Men utan dem...
 
Jag har vänner nu också, men inget kan ersätta dem gamla...
Jag har flera goda vänner i Östergötland som bryr sig om mig... Som hälsar på mig..
Men ingen tar platsen ifrån dessa 3 jag misste.....
 
Jag är samma Natalie, samma hjärta...Samma lungor....Samma sätt att tala och skratta..
Men bäst av allt, jag är en människa igen. Jag fungerar normalt.....
 
Men jag förlåter aldrig mig själv för att jag lämnade mina fina bakom mig..... 
 
 
 

Hjälp Statsmissionen - Gå med i min grupp på facebook

Hej alla!
 
Har vi några här som virkar/stickar och vill göra skillnad nu inför vintern?
Har ni restgarn? Och inte vet vad ni skall göra med det?  Eller annat
garn att avvara??
 
Gå med i min grupp på facebook: 
 ↓
 
https://www.facebook.com/groups/191611408072835/
 
JAG vill göra skilland för stadsmissionen där det delas ut mössor till både
män och kvinnor.. Och tro mig, dem bryr sig inte om färg! Bara dem slipper frysa!