Skratten försvann

Jag minns dom stunder vi hade.
De gånger vi skrattade,
de gånger vi grät.

Hur många gånger väntade du inte på mig
i det här rummet?
Hur många gånger fann jag dig inte 
sovande på min säng?

Dom stunderna är borta,
det finns inget kvar efter oss.
Inte ett spår av vårat liv,
inte ett ljud av våra skratt.
Vi är borta och kommer inte återvända.

Jag minns den dagen.
Jag tittade ut genom mitt fönster och
såg snöflingorna falla.
Så stilla och så vackert.

Jag kommer ihåg hur du sa " Det finns inget kvar"
Jag minns att jag viskade "Snälla, lämna mig inte här"

Jag tror inte att du hörde,
kanske ville du inte höra...


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: