Så liten, men så förstörd (( Mina tankar/erfarenheter med socialen))
Idag har det varit en jobbig dag, haft masken på mig att allt är ok.
Känner att det är bäst så, ingen som skulle förstå ändå.. Tankarna har varit mycket om hur jag skall klara mig när jag kommer ut härifrån.. Kommer jag någonsin få ett fungerande liv igen? Mitt liv togs ifrån mig redan som liten. I förrgår ((eller om der var igår)) kom jag och en personal in i en livlig disskution om socialen.
Vi hade delade åsikter kring om hur socialen bemöter barn från skilsmässor och andra jobba situationer.
Jag förklarade hur socialen svikit mig, både från Vellinge, Malmö, Svedala och Norrköping, kanske även Trelleborg?.. Hur hårt jag kan stämma dem. Och hur fruktansvärt illa dem skulle må om dem visste vad som hände med mitt liv.
Redan på dagis sökte jag hjälp, en 4 åring som får vara vuxen.
En 4 åring som inte visste vad hon gjort för fel för att få förtjäna detta.
En 4 åring som redan upplevt det jobbigaste som kan hända ett barn.
En 4 åring som hade tankar kring döden.
Fick jag någon hjälp? Nej....
Vi flydde....
Kunde lika bra hålla tyst istället för att försöka få någon som kunde rädda mig...
Förstår ni? 4 år, 4 slitna år...
Nästa gång jag sökte hjälp var jag 9 år, jag gick i 3:an. Minns det så väl.. Skolsköterskan tog min hand och sade:
- Natalie berätta för mig så jag kan hjälpa dig.
Jag förklarade, hon ringde socialen och jag trodde verkligen att jag skulle få hjälp. Men allt blev värre än någonsin. Där och då tappade jag hoppet för människor. Det tog dem 17 år ((?????)) att reagera. Jag var 1 år från myndig när dem fick upp sina ögon, och vet ni? Då var skadan redan skedd.. Jag var så himla trasig. Under 17 år hade jag kontakt med socialen. Mina journaler och utredningar därifrån är flera hundra sidor.
På min 18 årsdag tog jag ut kopior på allt.. Läste 100 sidor innan jag trodde att jag var med i en riktig skräckfilm. Skulle mitt liv vara en film hade det varit 15 års gräns, MINST!!
Idag sitter jag här, trasig och ärrad för livet. Minnen som blir till drömmar, vaknar upp kallsvettig och skriker.
ÄMen mina ärr visar att jag är starkare än det som försökte döda mig.
Jag har fler ärr än vänner, och vet ni? Jag är okej med det!!
Har jag rätt att ha kvar mina åsikter om socialen?
(( 8 år, Så ung och så förstörd ))
