Förtvivlan

 
Dethär med vak...
 
 
Ibland så blir allt bara för mycket
& då hjälper det inte ens med okrossbara fönster 
för jag skär mig på skärvorna i alla fall 
det är då när jag ligger och skakar i min säng på rättspsyk
utan att våga röra mig
utan att våga andas
utan att förstå
när jag är helt förlamad av ångesten och rädslan 
när duschslangen som inte existerar stryper mig långsamt när jag duschar
& allt glas som dom har tagit ifrån mig gräver djupa gångar under min hud. 
Alla skrik som aldrig dör ut.
Som ekar i korridorerna 
Men som ingen egentligen hör.
Se mig. Snälla, se mig utan att det är ditt jobb
Utan att backa undan. 
Krama mig men rör inte min hud.
Lyssna på mig fast att jag inte pratar
Vaka inte bara över mig utan se mig, hjälp mig.
För jag faller 
jag kvävs
JAG B L Ö D E R IHJÄL mitt framför era ögon
Men ni sitter bara där på en stol utanför rummet och läser Amelia.
Utan att se.
Utan att höra.
Utan att förstå
Jag tar livet av mig gång på gång utan att riktigt försvinna & trots att ni inte lämnar mig för en sekund
även fast jag är bevakad dygnet runt så har jag aldrig någonsin kännt mig så ensam....
 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: